Den svartvita tröjan

Det var en gång en tröja som min mamma hade stickat till sig. Som tonåring älskade jag den och snodde den gärna. Mina klasskompisar var inte lika förtjusta, för jag blev lite elektrisk och gav ifrån mig stötar lite till höger och vänster.
Här har jag på mig den på en promenad med mina morföräldrar.

Enligt beskrivningen skulle det vara mönster på hela framstycket, men mamma hade nöjt sig med att sticka det bara i tre rader mitt fram.

Nåväl. Nånting hände under historiens gång och tröjan försvann. 

Tidigare i år pratade mamma om den och om hur mycket hon saknade den. Stickad nån gång på 60-talet och upphört att existera nån gång … 90-talet eller senare?

Så jag började titta på garner, lite sådär lågintensivt och bara på nätet. 

Och sen åkte jag till Östersund och såg en liten liten garnbutik vid buss-stationen. Jag behövde ju inte köpa något bara för att jag gick in och tittade lite. Väl?

Nej. Det behövde jag ju inte. Men där  fann jag Garnet: borstad alpacka från Sandnes garn. Helt i alpacka utom några procent nylon för att hålla lite ordning på garnet. Alpacka är känt för att kunna hänga ut sig och nylonen är med största sannolikhet tillsatt för att inte det ska ske. Eller i alla fall för att motverka det.

Rätt kulörer och allt.

Jag hade skaffat beskrivningen av min mamma och inhandlade sisådär 800 g garn. Helt galet egentligen för jag har inte ens minnet av att originalet var tungt. Jag tror att de tog i lite i överkant på beskrivningen. 

(Min hela tröjstickning vägde så småningom 325 gram!)

Dessutom upptäckte jag häpet att det som benämndes som storlek 44 i beskrivningen inte på något vis kunde bli godkänt som storlek 44 nuförtiden. Så för att reka lite började jag med ärmarna. Resultatet blev att jag lade på några fler maskor per varv på kroppen. Men ärmarna fungerade så som det var skrivet.

När jag kommit till det här stadiet kom en stor känsla av gammal SAKNAD över mig. Jag visste inte att jag hade saknat tröjan så. Konstig erfarenhet.

Så blev den då klar. Typ idiotsnabbt.  Fast vi var inte överens om hur många varv det går på en raglanminskning. Eller jo, men inte hur många centimeter det innebär om man mäter på ärmar och på framstycke. Så det blev en del justeringar där. Nej, det blev ingen snygg bild det här.

Och så blev den julklapp till mamma. Och hon blev jätteglad.
Hurra!

Igång!

Nu har vi då äntligen plockat fram symaskinerna, jag och kompisen.
Det rekommenderades å det varmaste att nåla tätt där det är mycket böj på sömmarna. Bra råd. Jag nålade så att det inte fanns någon chans för tygerna att vecka sig.

Och så sydde jag väldigt sakta. Till och med så sakta att jag handvevade när det var mycket böj i sömmen. Det blev väldigt bra. Jag är såå stolt över mig själv!

En gång blev det lite trassel. Men det var bara en gång.

 Två framstycken med tre våder vardera!

...och ett bakstycke med tre våder klart på lördagen. Detta ska kompletteras med ett dubbelt ok. Men vi slutade på topp och kollade istället längtansfullt i bruksanvisningen inför morgondagen.

Oket syddes på ett sådant sätt att det blev dolda sömmar. Först sydddes det yttre fast. (Och där missade vi först att det skulle vara en mycket tunnare sömsmån, så det fick vi sprätta upp.) Och sen syddes det andra fast. Och med en avancerad kollijoxteknik kom alla sömsmånerna på insidan. Jag skulle aldrig ha lyckats tänka ut det tricket själv och är mycket imponerad. 

Det var inte så avancerat att sy,  men det var avancerat tänkt.

En söm runt halsringningen ska hindra den från att tappa formen.

Sen tog vi oss an ärmsprunden. De var också intressant formade. Eller alldeles vanligt formade. Men jag har aldrig tänkt på hur såna är konstruerade så för mig var det en ny spännande värld. Den sista sömmen där ska vi sy nästa gång, men allt är vikt och nålat och pressat och klart för symaskinen. Vi ansåg att det krävs mer koncentration än vi trodde oss ha så dags.

Istället avslutade vi med att sy rynktrådarna på ärmkullen.
Och sen tittade vi vidare i instruktionerna  och insåg att vi behöver ha en plan för våra sömsmåner för snart ska vi fålla och då måste sömsmånerna vara gjorda.

I nuläget har vi 12 mm breda sömsmåner som inte är sicksackade. Vi gladde oss åt att vi inte sicksackat från början, så som man fick  göra i slöjden, för det hade nog varit svårt att få till de böjda sömmarna om en sicksack hade surat och inte låtit tyget vara så elastiskt som det ju i någon mån är.

Men hur ska vi göra?
Vi har lite förslag som vi gärna tar emot synpunkter på.

 Originalsömsmån

 Den ena klipps ner till typ halva bredden. Den andra viks runt och sys fast (för hand) i tyget bredvid sömmen som håller ihop tygstyckena.

Det blir platt och det blir som Bernadette Banner gör.(Ja, hon är idol i den här främmande världen.)
Jag tänker att man då måste vara Helt Säker på att sömmen är på rätt ställe då; att skjortan passar. Klippa bort sömsmån som man upptäcker att man behövt är inte kul … speciellt inte om man handsömmat också ...

 En annan modell är "tänk kantband".

 Pressa isär, vik in båda råa kanterna mot mitten.

Sy ihop de vikta kanterna med varandra med kaststygn.
Nervositeten över bortklippt sömsmån sjunker. Den kräver inte heller så snygg handsömnad som den som sitter fast i tyget och syns utifrån. Men sömmen står ut inåt och kan kanske upplevas som skavig.

Eller så ba' sicksackar man ihop dem när man pressat dem åt rätt håll så att den ena råder … (Men inte så att man samtidigt råkar sy i själva tyget …)

Alla fiffiga synpunkter tas tacksamt emot.

hela vantar igen

Kvällspromenaden berättade att nu räcker det inte med de tunna vantarna längre. Det behövs tjockare doningar. I garnskåpet hittade jag mina vantar stickade i dubbelt alpackagarn. Men ack och ve. De behövde påfyllning i maskorna. (Kanske därför som de inte låg i vantlådan.)

 18 minuter senare:

Kom an Bore!

skjortkrage

Projekt skjorta. Nu har jag förstått att jag ska ha en frackskjortskrage på skjortan. Jag är såå glad att jag inte redan klippt ut kragdelarna. Tyget skulle inte räckt till en till.

 En jättedåligt belyst bild. Den nedre ritningen är den krage som hör till Harrison shirt från Cashmerette. Den yttre linjen visar sömsmånen, den inre är där som sömmen ska gå.
Den övre ritningen är den krage jag har på nuvarande skjortan.

Här börjar den första klurigheten.
Mitt kragmått är mindre än det som blivande skjortan kommer att ha.
Antagligen kan man göra något åt det på planeringsstadiet, men nu är alla andra tygbitar utklippta och de har ju en överkant som kräver en så här lång krage.
Vi får se hur jag trivs med den här större kragvidden och eventuellt göra något åt saken på nästa skjorta.

För att få rätt kragform så lägger jag min nuvarande krages profil på den blivande. Jag låter framkanten och nederkanten passa ihop med Harrison shirts sömlinje.

 Färdigritad. Men så behöver ju sömsmånen läggas till.

Nu är det "bara" resten kvar ...

mer trasigt!

Räcker det inte att kläderna går sönder?

Som tur är så har jag fler (och nyare) läsglasögon  än de här. Men snopet var det.

"Det kan inte vara sant!"

Det var min första reaktion när jag hörde det stora "RRrrrrrritschhhhh".

Men det kunde det tydligen.

Nåja. Det står nu klart att skjortan i projektet inte ska färgas utan ersätta den här.
Helst förra månaden. Men vi ska inte sy förrän nästa helg och före det behöver jag använda den här en gång till ...

 Så här var nog tyget när det var helt.

Jag tror jag drar lite i det så här innan jag sätter på en fläskig lapp. Det har ju visat att det vill bli bredare.

Först måttade jag och sen sydde jag ihop lapparna. Men sen visade det sig att det fungerade inte alls. Så jag sprätte isär dem och sydde först på den stora och sen den lilla. (Detta eftersom jag har ett förråd med färdigklippta lappar från en annan händelse i livet där dessa blev över. Annars hade jag antagligen letat reda på ett större tygsjok.)

Det blev inte så finlirigt utan jag bara vek in kanterna och stickade fast dem. (Jag har fattat att det är termen när man syr "utanpå" och inte syr ihop tygerna på avigsidan och med sömsmån.) Det är ju bara en nödlagning.

Inte vet jag om jag bräsade tyget nå' mycket. Jag ville mest att det skulle gå jämnt upp längs kanterna på lapparna. Här är en bild från insidan.

mer skjortlagning

Som sagt, ett litet hål på ärmen också.

Jag klippte till en liten lapp som jag nålade fast på insidan.

Och med lite stygn i hålet och två rutor runt om så blev resultatet så här.

Mer lagning

Den älskade Minettakoftan har börjat uppvisa vissa svagheter under ärmarna.

Detta måste ju åtgärdas. Jag stickar två lappar som stämmer överens med den delen som är förtunnad och så syr jag fast dem rakt på bara. Riktigt så "bara" är det dock inte. Det händer mycket i stickningen i det här området. Koftan stickas uppifrån och ner. Under ärmarna läggs maskor upp och så fortsätter man att sticka kroppen. Sen använder man de upplagda maskorna och stickar ärmarna.

Jag bestämde mig för att börja i raglanökningen. Jag tog upp tre maskor där och så började jag öka som jag gjorde i stickningen. 

Dit ner ska jag sticka som raglanökning. Där ska jag lägga upp maskorna för under ärmen.

Just det momentet var riktigt bängligt. Nästa lapp kommer jag göra en stickad uppläggning istället för en sån elegant som jag gjorde nu men som hamnade fel på sju sätt innan jag fick till det. Här håller jag på med delen som är ner på kroppen.

Et voilà! När jag väl hade klart för mig hur minskningarna på kroppen och ärmen fungerade så stämde maskorna i lappen med de i koftan. När lappen var lagom lång åt det håll som jag stickade så sydde jag fast maskorna med Kitchener stitches. I stort sett osynligt.

Helt osynlig är inte lappen. Det är ju lite tjockare material just där eftersom det slitna tyget ligger kvar inunder.
Men jag tänker att bättre en lapp som nästan smälter in istället för att helt skrota koftan. Om inget annat kan det inspirera någon annan att också testa att laga sina plagg. Syns inte lappen kan den inte inspirera. Att den nästan inte syns kan också uppmuntra.
Jag är urdålig på att göra stoppar (tuskaftvävd lagning som man syr och väver direkt på plagget) och jag tycker att det är snyggare att göra stickade lagningar på stickat.

Är ni klara? Fattas bara!

Här är de båda paren av mellanraggi som senast blev klara. Ett ex av båda.Den vänstra är stickad uppifrån och med formad tå. Den högra är stickad från tån och uppåt och har en egenpåhittad häl.

Den vänstra har en traditionell hällapp.

Och så den sluttande tån. Den är bra för att den är formad som min fot. Å andra sidan så nöter stortån alltid på samma sida, vilket kanske kan göra att den slits fortare.

På den högra sockan börjar hälpartiet med en liten "gusset" mitt fram precis i vinkeln mellan foten och benet. Antagligen skulle den kunnat börja tidigare, men jag var så nöjd med antalet maskor över foten ända fram dit så nu hamnade den där.

Sedan gjorde jag förkortade varv runt hälen fram till gussetens kant första gången och sen en maska kortare för varje gång tills sockan nått hälspetsen. Då stickade jag de mittersta åtta (eller tio? Ska man dokumentera under tiden?) bak på hälen fram och tillbaka och stickade ihop med maskan bredvid och gjorde wrap & turn tills det blev lagom många maskor på hela varvet. Då började jag sticka runt igen. Från början var resåren bara fyra aviga maskor jämt fördelade över varvet, sedan tillkom det fler och fler för att så småningom vara 1r, 1a-resår.

Som kronan på verket gjorde jag en tubular cast-off.

Den första tutorialen på youtube påstod att man skulle göra fyra varv först där man stickar varannan maska och hoppar den andra (först sticka räta maskor, nästa varv bara aviga, och så en gång till likadant). Men den blev alldeles för tajt och det anade jag var för de fyra varvens skull. De andra filmerna hade inte såna varv utan körde på direkt och det blev bättre.

Före de här sockorna stickade jag ju två par där de första gick till maken. Nu har de sprungit och gömt sig, men här är i alla fall mina: 

Mina har en liten ögla i överkanten. Så skiljer de sig från makens. 

ännu mer sockor!

Tidigare i höst var jag på ett stickcafé i en liten garnbutik på landet. Där var det utförsäljning på sockgarner. Så jag köpte på mig till några par. Ikväll ska jag ut och resa och då passar det bra att ta med sig en strumpstickning. Det blir den röda för jag anar att det blir mörkt i bussen ...
Lite fantasilöst kanske; jag har ju precis stickat klart två par sockor i Järbos mellanraggi. Men men.