Två härvor

Två helt olika härvor med helt olika historia:

 

Först en ljus yllehärva. Den är tvåtrådig. Den ena tråden är spunnen av mina gäster och den andra av mig. Riktigt vad det ska bli vet jag inte än, men det är ett helt okej garn, 80 meter och 66 gram.

Den andra härvan är i silke. Den är inköpt i Gamla Stan på Sticka*. Det är en trevlig affär med många olika sorters garner. Till exempel såna här silkeshärvor. Materialet till de här silkesgarnerna är överblivet material vid saritillverkning sägs det.
Tidigare har jag läst att det är återvunnet material av utrangerade saris (sarier?) men det är inget jag hittar nu när jag söker på nätet. I vart fall verkar det vara kooperativ eller liknande med anständiga löner för de medverkande.

Jag vet inte vad det ska bli för nåt av den röda härvan, men det lutar starkt åt att det blir nåt sjalaktigt.  Jag har läst andra som köper garn som souvenirer. Det var i sådan åtanke jag köpte det här. (Förutom att det vägrade släppa mig.) Det inhandlades i väntetiden i Stockholm innan det var dags att fara på båsfesten.


*Där blev jag tvungen att kolla upp ett och annat. Jag har för mig att det stod att affären hette Sticka, men ville kolla så att det inte var Stickat eller nåt liknande. På kvittot står det mycket riktigt att den heter Sticka, men att den ligger på Österlånggatan 20. Men det gör den ju inte, den ligger ju på andra sidan gatan. Det blev till att trava runt med Googleearth för att kolla upp. Enligt vad jag förstår så ligger affären på nr 41, men i augusti 2010 (då bilen körde där) hette affären Sinne Minne. Och det minns jag ju nästan att den gjorde nu också. I alla fall på skylten som hänger ut från huset. Men den kanske gäller galleriet (eller vad man ska kalla det) som man inte fick gå in på som var rakt fram när man kom in genom dörren.
Så frågan är om Sticka har legat på nr 41 i tre år men fortfarande har fel adress på kvittot? Får man ha det?

How shall I compare thee ...?

Det finns olika genrer även i bloggskrivandet.
En sort som jag läser är Elisabets. Det är mycket "underbart!" i de formuleringarna, vilket hon nogsamt påpekar om man skulle råka missa det. Det är frestande att falla in i hennes språk när jag nu tänker redovisa lite av det senaste dryga dygnet.

Jag har varit i ett gult hus med

röd matta utomhus och

blå matta inomhus.

 Mat fanns i överflödande mängd och i alla möjliga smaker och former. Somligt gjordes på plats och somligt medfördes av de pratglada gästerna.

Jo, för prata, det kan vi, i muntlig eller skriftlig form. Och precis som i Lottens bås så spretade samtalet både momentant och successivt. Det här var alltså Lottens bloggbåsfest!  Äntligen kan man säga, då det löst talats om att träffas geografiskt i flera år.

 

Vi försågs med stickade grejer i början, saker som sades vara bloggtofsar, men som ganska snart identifierades som stickade bindor.

Dessa applicerades på mångahanda sätt:

t ex som skepparkrans à la fiskargubben eller som nån sorts stiliserad rödluva.

 (När festen närmade sig sitt slut samlades tofsarna in igen för att återgå till att vänta på att skickas till bättre behövande.)

 

Naturligtvis kan man inte resa iväg så långt utan att ha med sig en stickning. Eftersom min huvudsakliga stickning just nu verkar vara en lömsk sak som då och då får maskantalet att miss-stämma tog jag även med mig en strumpstickning som konversationsstickning. Två räta två aviga har liksom inte riktigt samma potential att kunna trilskas. Men inte förrän sista timmen på resan insåg jag att sockorna också skulle kunna tjäna som mer beständigt mitbringsel än mat.

 

Jag anar att Lotten har lite att växa i ...

Det här var första gången jag stickade hälarna enligt den här beskrivningen. För tillfället minns jag inte mer om den än att den var tydlig och lätt att följa. Lite bekymrad var jag dock när hälen var klar och jag tyckte att överkanten lutade bakåt. Men det var något som rättade till sig med höjden.

Må de värma Lottens fötter länge, de började i god stil.

 

Tack Lotten, familjen Bergman och båskamrater för en himla trevlig fest! Underbar!

 

Man tager vad man haver ...

I Lottens kommentarsbås blev jag återigen uppmärksammad på att Emma Frosts ullkammar tidigare var bärplockare.
Eftersom hårdslöjdstalangerna äro ganska få i min del av världen så suckade jag uppgivet vid tanken på att göra ullkammar själv (eller lägga ut det på entreprenad), men i slutet av utandningen kom jag på genvägen!

Varför hålla på och åbäka sig och göra ullkammar av bärplockare? Varför inte kamma ullen direkt med bärplockare? Då kan man ju använda dem till det ursprungliga syftet när de inte kammar ull, typ.

Jag hittade bara den ena, men tänkte även utanför denna låda och greppade Kammen. Den underbara kam jag köpte för ohemula 75 kronor för sjutton år sen och som jag älskat sen dess. (En valp för tolv år sen tyckte också att den var fin. Som tur var koncentrerade han sig på bakersta delen av skaftet.)

Det gick jättebra. När jag väl kommit på att ullkammens krattform gör att man kan vrida och vända på kammen och ändå få fibrerna åt samma håll, men att det inte riktigt gäller för en vanlig hårkam. Där måste man tänka så det blir rätt.

 

Se så fint det gick! Och som diz* använde jag en liten uddanyckel som låg här och skräpade.

 

* Diz: ett litet hål genom vilket man drar fibrerna som man kammat så att det blir en lång korv av ull.

 

 

Fylla år jag spinns

Rubriken hänsyftar på den s k båsmetern som utvecklats i Lottens bås.

Fast nu var det inte så mycket jag som spann den här dagen utan mina gäster.

Det är inte riktigt så konstigt som det ser ut. Det är fotografen, a k a jag, som inte sett att drivhjulen skymmer varandra.

 

 

 

Även en underbar sommardag tar slut så småningom och vi får flytta in. Alla fick välja mellan rock och slända.

Alla gästers trådar tvinnades senare samman (som en tråd) mot en tråd som jag spann. Jag har tänkt att jag ska sticka någon sorts minnesmärke över dagen av garnet senare.

 

Tack familj och vänner som var här och spann!

 

Den lila sommartoppen premiäranvändes, men mer om den en annan gång.

Rösta på stickpodden!

Man kan rösta på sin favoritpodd här.
Stickpodden är nominerad.
Men det finns poddar i andra klasser också.

(Suck ... Inte förrän nu såg jag att rubriken var ju helt fel. Nu blev den rätt.)

Det här med att karda … det är så konstigt …

Alltså, det är inte så konstigt att tufsig ull blir som luftigt sockervadd, men hur går det till?

Vi börjar med att titta på kardorna. Man har två. De benämns undre och övre. Den undre hålls med skaftet uppåt och den övre med skaftet nedåt under tiden man kardar. Hur man än sen viftar med kardorna så behåller de sina respektive namn genom hela kardningen.

Vi sätter på lite ull för att se hur den förflyttar sig på kardorna. I vanliga fall sätter man ju ull längs hela kanten mellan C och D på underkardan, men vi gör så här för syns skull idag. Man sätter ullen med rotänden (där som den är avklippt från fåret) upp mot linjen A-B och låter topparna hänga ut över kanten.

Nu ”borstar” man med den övre kardan på den undre: lägg kardorna på varandra och dra isär dem i skaftriktningarna. (Fast den undre ligger stadigt mot benet.) Då fastnar en del av ullen på den övre istället.

Sen vänder man den undre och byter riktning på den övre.  Kolla youtube för en mer visuell beskrivning … Då föser man över ullen från den övre till den undre. Ull som har sitt ursprung på A-C-kanten hamnar då längs B-D-kanten och vice versa. Fortfarande har ullen riktningen rotänden upp mot A-B-linjen. Man gör så här för att i praktiken så blir ullen närmast botten i kardan inte så mycket ”borstad” som den närmare ”ytan”.

Avfösningen gör att ytullen från övre kardan hamnar som översta lager på underkardan. Men, när man sen börjar karda igen så hamnar den närmast botten på överkardan. Man kan göra jämförelsen med att grädda pannkakor: ullen i överkardan har blivit vänd.

En liknande pannkaksvändning görs också för underkardans ull.

När sen all ull är genomkardad och fluffig, det kan gå åt flera vändningar, föser man över all ull till underkardan och börjar rulla ihop den, som en rulltårta fast utan sylt, från C-D-kanten upp mot A-B.

 

Et voilà! En kardrulle!

censurerad

Man kan säga att det räntar mer att sticka med 3½-or än med 2-or. Men ändå har jag inte kommit längre än att ni inte får se längre ner än såhär. Isagers Fletninger är rolig att sticka. Det händer saker med flätan och det händer saker med stickningen som går på diagonalen. Ja till och med på "avigvarvet" (efter ett tag blir det ju rundstickning) finns det uppgifter att utföra; det är inte bara "sticka likadana maskor som förra varvet".

En trevlig stickning som sagt, och tydlig beskrivning. Men jag höll på att drunkna när jag gjort de 43 maskorna i sidorna. Medeltidens djävulsfönster kom i åtanke ...
Jag klurade dock ut att jag bara borde ha 31 maskor i sidorna och si det blev mycket bättre!
Nu är det bara att köra! Sisådär 30 cm till.