Som ni vet så är det bra att göra en provlapp.
(Som vi vet så är det sällan de görs ...)
Men eftersom jag inte kan påstå att vävning är min gren så kan det ju vara bra att åtminstone skaffa sig en susning om vad det innebär.
Jo, jag vävde en duk i slöjden. Alla grupperna var inblandade i uppsättningen av väven. Vi var med och drog på varpen tror jag.
Sen har jag vävt band med bandgrind.
Och så ärvde jag svärmors vävstol med mattvarp på så där satt jag och solvade och solvade och så småningom vävde en trasmatta. Men det var 22 år sen.
Man kan alltså lugnt påstå att alla finesser och knep går mig förbi medan jag blint försöker se rakt fram.
Så därför: provlapp!
Också för att det är så svårt att bli klar om man aldrig börjar.
Så igår kväll "tog jag tag i" saken och varpade upp en liten testbit.
Jag borde ha tagit bild på härvan först. Det gjorde jag inte. Jag får beskriva den istället. Den var bara några varv lång på knäpphärveln, så jag vek den dubbel. Den var hysterisk även fast den suttit på härveln rätt länge. Jag tvättade den och daskade den och den fortsatte vara kraftigt övertvinnad. Ni vet hur en härva ser ut när man virat den runt sig själv för att sen sätta ena änden som stopp i den andra? Så såg den ut alldeles automatiskt.
Varpa.
Varpa kan man göra runt stolsben eller nåt. Då är det bra om de är helt parallella och raka i formen. Istället använde jag knäpphärveln. Jag knöt fast ena änden i en arm, gick över den fällbara armen, vände runt den tredje och gick samma väg tillbaka och vände runt den där jag knutit fast änden.
Det var inte helt jätteoptimalt då bara ena skälet syntes i vändningsändarna. Men det här är ju "bara på låtsas" så det fick duga.
Jag trädde in "pinnen-vid-varpbommen" i skälet längst bort från startänden (som tur nog även var slutänden, startänden alltså) och började dra på.
Tumstocksbiten fick agera skälskiljare. Den var inte riktigt väl fungerande i det utan ramlade ur rätt vad det var.
En stor säkerhetsnål fick hoppa in och assistera, men då var skadan redan skedd, somliga trådar hade rymt och ställt till ofog.
Sen skulle jag då solva igenom bandgrinden ...
(Bortse från tumstockens återinträde i historien. Bilden togs tidigare.)
Grinden hade jag hängt upp ungefär så som de blå solven hängt tidigare och med samma snören använda. De var ju bevisligen lika långa och förhoppningsvis bra i längd.
Här kommer vi till det knepiga. Mina ögons problem med ränder. Vilken rand är vilken? (Vilken tråd är vilken?) Vilka ränder hör ihop? Kombinerat med övertvinnad varp och förrymda trådar var jag tacksam över att jag bara hade cirka tjugo trådar att ta hand om.
De små hålen i grinden var inte riktigt överens med garnet, eller om det var tvärtom. Men som tur är har jag i min ägo en fin fin virknål som fick assistera.
Så småningom kunde jag knyta fram varpen till "pinnen-vid-tygbommen" och börja väva.
Som inslag har jag använt överblivet garn efter dockkoftan som blev klar vid midsommar.
Det visade sig att upphängningen av bandgrinden var värdelös. Eftersom den hängde i en loop så rörde den sig inte när jag grejade med ... ja, den som skulle varit trampa om det vore en vanlig vävstol. Och sen visade det sig att säkerhetsnålen satt för nära bakom och var i vägen och inte alls intresserad att släppa till det andra skälet.
Och så tycker jag att det verkar för glest det här, och sladdrigt.
Och om inget drastiskt sker så kommer jag att anse att vävning är dötrist.
Dock vill jag genomföra projektet.
