Årsredovisning 2008

1. Roligaste stickprojekt.














Den spetsstickade koftan som består av tre olika modeller som sammansmälts. Att dessutom göra den som present i lönndom till en av mina bästa vänner och att få se den på henne var inte något som gjorde det tråkigare. Och så knapparna ...


2. Tråkigaste stickprojekt
... är ett virkprojekt: solhatten. När man ska virka ett galler på rundvirkning så blir det alltid en ruta mer i gallret för varje varv för mig, och det ska det verkligen inte bli. Någon listig som kan förklara hur detta undviks är mer än välkommen att förklara.


3. Största garnhändelse
Störst mängdmässigt måste vara inköpet av Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri.
Men att hitta garnet som jag fantiserat om till svågerns tröja var inte helt fel heller.
En tredje kandidat till detta pris: det gröna Evitagarnet som kd hade som gjorde att min gröna topp äntligen tog sig från UFO-stadiet till WIP-stadiet.


4. Årets bästa läsupplevelse
Utgår, då jag inte läst något stickrelaterat i år, förutom bloggar då.
Fast … spinnböckerna jag lånade på biblioteket kanske kan räknas?


5. Årets tema med variationer
Spets i lila! En sjal till dotterns studentbal, en kofta till min vän som fyllde jämnt och en basker till en annan god vän i julklapp.


6. Det klurigaste
I betydelsen mest betydelsebärande: liturgiska halvvantarna.


7. Årets "Äntligen!"
Det borde kunna vara den gröna toppen som faktiskt blev klar efter några år som UFO som vill bli WIP.


8. Årets "Det SKA gå!"
Uddkanten runt Print o' the wave stole. Dessvärre gick det inte.


9. Årets snopnaste.
Se punkt 8. Eller kanske det är att min älskade blå sjal försvann på bussen?


10. Årets träff
Att springa på Fröken C under helt andra omständigheter och så visar det sig att hon är stickbloggare!


11. 2009 års planerade stickprojekt
Kompisens topp i grönt garn med tweedprickar i pastell.

Svågerns flättröja.

Innervantar till dottern.


12. Angående planerade projekt inför 2008: revision

Jag har faktiskt inte planerat mer än att jag ska försöka göra en vacker sjal till min dotter som tar studenten i vår.
Klar. Använd. Beundrad.

Sen måste jag ju göra något av alla KoolAidfärgerna som Lotten köpte till mig. Men jag anar att det är klokt att vänta tills man kan blaska ute.
Kvarstår till nästa sommar.

Nånting som lämpar sig för drygt ett kilo grönt ryagarn. Kanske är det inte ett stickprojekt, men dock ett garnprojekt.
Just nu tullar jag på detta förråd med dotterns tovade stickade vantar.

Sen är det väl OS i Kina i sommar? Då måste jag tänka ut nåt finurligt ju!
Jättefinurligt, hördu. Jag började på ett par latvian mittens och upptäckte efter ett tag att det var samma mönster som jag tidigare gjort. Inte speciellt genomtänkt och allt slutade som för Kallur.

Kvar från 2007 års planering är:

antracitswagger (på stickorna)
Klar. Flitigt använd.

tvåändsstickade halvvantar
Klara. Nu färdigställs par nr 2 för att få till beskrivningen som sen ska "släppas".

något från Knitting nature..
ähum ... fortfarande ogjort.


13. Sandi på Knitting Daily ville att vi skulle vara Fearless Knitters i år. Har jag varit det?
Tja. Knitter och knitter. Men jag har i alla fall gett mig på att försöka färdigställa eget garn. Man kan inte vara räddhågsen när man får hem kilovis med ull. Däremot går pulsen upp oroväckande högt när jag försöker spinna på spinnrocken. Så för allas bästa står den still ett tag till. Jag behöver en privat spinnpedagog! (Men livet i övrigt menar nog att det kan vänta tills i slutet av nästa sommar. Före det borde jag ägna mig åt mina borden.)

Ojdå.

Jag har missat att berätta historien om den blå sjalen.
















Det var en gång en stickad sjal som var mycket omtyckt av sin ägare som också gjort den. I flera år värmde den henne. Hon var så glad för den var stor nog att kunna viras runt huvudet istället för mössa och halsduk. Eller så kunde den läggas mot ryggen, man kunde sedan korsa den över bröstet och knyta ihop på ryggen. Inte så vackert, men varmt och skönt när man sitter hema och pluggar.

Antagligen var det en ganska varm dag då sjalen hade fått följa med och åka buss en längre tur. För hon tänkte inte på att ta den på sig när hon klev av. Hon trodde kanske att hon hade den i väskan.
Men senare, när vädret verkligen krävde att hon hade sjalen så insåg hon att nej, den var inte i väskan. Och ingen annanstans heller. Jo, någonstans fanns den nog, men inte hemma.

Hon ringde till bussgaraget för att höra om de hade hittat den, men ännu har de inte ringt tillbaka. Eftersom en borttappad tröjärm förra året återfanns i Haparanda (som ligger åt alldeles fel håll) tänkte hon att de kanske hade hittat den någon annanstans längs busstraden. Ett mejl skickades, men kanske till fel person. Tyst har det varit i alla fall.

Vad gör en stackars stickare som fryser om huvud och hals då?
Jo, en ny, en ersättare.



Men inte blev den så stor som den förra. Dels för att det nog inte fanns så mycket garn den här gången. Dels för att det här superwashgarnet inte alls är intresserat av blockning. Bara man går ut i rådimman eller regnet en gång så krullar den ihop sig och blir alldeles oblockad.
Den går inte att ha på huvudet och den räcker inte att knyta om kroppen.

(Ett litet kuriosa i sammanhanget är att detta melerade garn var inblandat i den borttappade och återfunna ärmen förra året.)

Dagsläget

1. Liturgiska halvvantarna (andra paret) är ännu inte helt färdiga.

2. Dottern kom häromdagen hem med iskalla händer efter att ha varit ute på långpromenad med köpevantar. Så kan man ju inte ha det! Därför stickar jag nu ivrigt på ett par stora sladdriga vantar som ska tovas. Det är dessutom projekterat ett par tunna innervantar i Filipunto Alpalaine.(Hur köpevantarna överhuvudtaget kom in i huset är jag inte människa att förklara ...)
(Bilden visar första vanten tillsammans med provlappen som jag gjorde tidigare i höst för ett projekt som kom av sig.)

3. En kompis överräckte med varm hand ett projekt som hon misslyckats med. Garnet är väldigt likt ett garn jag en gång drömde om! (Men när jag såg hennes garn strax efter drömmen för några år sen så kändes det härmigt att skaffa eget.) Men eftersom hon egentligen inte var riktigt nöjd med den beskrivning som hörde till garnet så bestämde vi hur hennes topp egentligen ska se ut. Det ligger nära till hands att använda White Lies Designs beskrivning som jag använt till en gul, en blå och en grön topp till mig själv. Fast med lite andra detaljer.

4. Svågerns flätstickade tröja har bara fått garn uttittat åt sig. Vilka flätor som ska ringla var tänkte jag bestämma när jag fått hans mått ... som dröjer ...

Avslöjande

Nu kan det avslöjas att det blev två stickade julklappar i år.

Dels en Garnstudios basker (tam, som de säger i engelskspråkiga länder) och dels en glittrig boa.


Jag gjorde ett fel med baskern. Eftersom den spetsstickades tänkte jag att då ska den naturligtvis blockas. Så jag stoppade ner en trave tallrikar i den. Det skulle jag inte ha gjort. Den blev snyggt blockad, jo, men alldeles för stor!

Blockningen ville jag ha kvar, men gärna en något åtsittande "linning". (Det måste ju finnas ett bättre ord för mössor.) Så jag blötte den senare och satte en gummisnodd runt den för att tillåta den att dra ihop sig.
Det var efter det som jag beslutade att den var klar, se nedan.

Jag har inte hört något från mottagaren ännu. Kanske hon behöver blöta hela och låta den dra ihop sig.
Och ja, det är samma garn som den spetsstickade koftan jag gav bort tidigare i vinter: Visjögarn från Östgöta ullspinneri.

Den glittriga boan fick min syster jazzsångerskan. Det tänkte jag att hon kanske behövde när hon skulle stå och glittra och synas och inte bara höras.

Det konstiga sättet att presentera boan på bild har att göra med en bild jag tog av första nystanet. Eller ja, det köptes som ett nystan, men innan jag hittade den inre änden ... då såg det ut så här. Tanken var alltså att skriva något fyndigt om att gå från oreda och kaos till ordning.

Garnet är tindra från järbo. Enligt banderollen rekommenderas stickor nr 4, men det blev alldeles för stabbigt. Så för att få det fina fallet i tyget bytte jag upp mig till nr 6.

Meddelande

Jubilarpresenten levererad men ej dokumenterad i bild. I vår kan vi kanske synkronisera för foto. Men den passade iaf. Även de något trånga ärmarna. (Och då ville originalbeskrivningen ha ännu trängre ärmar!)

Lotten hemlisbloggar i sin julkalender även i år. Gå dit!

Första (eller tredje, det beror på hur man räknar) liturgiska halvvanten är klar och den andra/fjärde är på god väg upp till tumhålet.

En julklapp har beslutats som klar och trådar ska fästas.

Ordning och reda

Imorse vaknade jag med en idé som inte alls tog lång stund att realisera. Istället för att lägga alla rundstickorna i sin lilla låda och alltid behöva skjutmåttet för att leta rätt storlek så kan man ha en liten etikett som man trär in stickan i. Alla stickor av t ex storlek 3½ (och de är av någon anledning i betryggande majoritet) är nu uppträdda på "etiketten" som det står 3,5 på.

Etiketten har jag gjort av en bit handdukshanksband som jag sytt ihop till en ring.

Vi får se om detta var en bra idé eller bara en ganska bra idé. Det finns kanske en risk att de trasslar in sig i varandras etiketter.


Det blev två knappar över när jag sytt i alla i koftan. Men det är ju alltid bra att få med extraknappar, tänker jag. Vilken påse är snyggast?

OT, med topic-tillägg

Jag har blivit utmanad av Lotten (fast jag bara stickar) att svara på några frågor.

Första gången jag ...

1. ... åt tacos var nog inte för så länge sen. Det försvunna året 2003 ligger inte så illa till där.

2. ... körde bil var på Den Stora Parkeringen Långt Ute I Skogen Vid Verkstan som nog de allra flesta andra ungdomar i den köpingen. Pappa och jag var där en helgdag antagligen i slutet av april.

3. ... sov i tält. Undrar om någon av alla de kojor av filtar som jag byggde i mitt rum när jag var liten räknas? Annars var det nog på familjesemester i Finland 1974.

4. ... drack alkohol borde vara aldrig, men när jag var på ridläger i England stannade vi till vid en pub och ledaren gick in och köpte tre flaskor cider till 20 törstiga flickor. Jag visste inte vad cider var, men jag var törstig. De andra visste vad cider var så de tog det lite lugnare ... (Hur kan man ens komma på tanken att köpa cider? De hade väl vatten i kranarna även på en pub? Åtminstone i en.)

5. ... fick ett jobb sålde jag DN på söndagsmorgnarna, ungefär samtidigt som Stenmark åkte.

6. ... stod på en scen vet jag inte. Men det fanns en scen där vi spelade rundpingis i byn. Det är troligt att jag i något sammanhang stod där.

7. ... svimmade: jag tror att jag alltid har skyndat mig att gå ner i lågt läge för att slippa svimma.

8. ... svarade på en fånig enkät. Nu ska vi inte vara såna. Enkäter är roligt! Kom ihåg det när någon ringer dig för att fråga frågor. Men att man ska komma ihåg något om dem sen är fånigt.

Fast det var en fånig brist på stickrelaterade frågor i den här enkäten. Vi lägger på några såna!
9. ... stickade var en köttfärssåsfärgad yllehalsduk i slöjden som blev mer än två meter lång.

10. ... gjorde en tröja var jag inspirerad av en tröja som En Viss Pojke på högstadiet hade så min blev också röd med ränder i vitt och blått.

11 ... stickade till någon annan var nog ett par vantar till min pappa.


Jaha, vem ska svara på den här då? Cina, Saltflingan, Bloggblad, och alla andra när de känner att de har bloggtorka

Inte titta!

Rubriken stämmer om du snart fyller år och bjudit mig på kalas.
Bilden är tagen med blixt så knapparnas stönframkallande sidenmatta lyster kommer inte riktigt till sin rätt.
Nu ska de bara sättas dit på riktigt och så ska jag fästa alla trådar och sen ska den förpackas riktigt riktigt fint.

För övrigt har ullbearbetningen fått stå tillbaka.
Liturgiska halvvantarna, andra upplagan, håller på att få fingrar på första vanten.
Jag har surfat runt lite för att få idéer till svågerns tröja och indeed, det finns flättröjor! Kruxet verkar vara att hitta en modell med "skräddad ärm" eller vad det kan heta när ärmen har samma form som sydda ärmar brukar ha och sömmen följer armens "isättning" mot kroppen. De flesta har en axel som är bred och nedhasad halvvägs på armen.
Men det ordnar sig säkert på ena eller andra sättet för eller senare. Fast inte till jul, det garanterar jag.

Utvecklad

Utvecklad är inte min simultankapacitet. Trampa, dra ut lagom många fibrer ur kardrullen, släppa efter så att den nya tråden far in på spolen och inte bara blir tvinnad ...

Nä, det funkar inte. Jag måste nog spela mer dataspel för att klara av så mycket på en gång.
(Jag vågar inte i dagsläget skylla på spinrocken offentligt, men jag är inte helt övertygad om att allt snurrar som det ska på den.)

Istället utvecklade jag "pennsländan" till ... jaa, vad ska vi kalla den här skapelsen? Satellitslända?

Den är lagom för mig. Den skrider runt sin bana, den drar inte alltför mycket med sin lätta tyngd, jag hinner med att fördela fram fibrer, det är lätt att sparka på den horisontella delen för att få fart, iaf om den hänger tillräckligt långt ner.
Kort sagt: i nuläget är detta The Slända för mig.

(Men tittar man på verandan och ser papperskasse efter papperskasse med kilovis med ull så kan man undra ...)


På den lila fronten finns det snart ärmar som når till ärmhålet. Sen är det bara resten kvar.

Jag kontrollstickar även de liturgiska halvvantarna. Jag har nu kommit till lillfingeravtaget på den första ...

Svågerns tröja har jag nog bestämt garn till: Rowan felted tweed, midnattsblå. (Alltså den första färgen, nr 133.) Tänk att den kulör jag hade för min inre blick även gick att få tag på med min yttre!
Men jag har inga svågermått än och jag har inte tänkt klart om fläteriet, så det är ännu inte läge att handla. Men då lär jag handla på Cinas garn.

Blog Action Day. Fattigdom. Poverty.

(In English below.)
På vilket sätt berör fattigdom och stickning varandra?
Det beror på vilken tidsepok och vilken geografisk utkikspunkt man har.

Förr i tiden, här i Sverige, kunde nog alla (kvinnor) sticka. Man stickade så fort man hade händerna fria från annat arbete. När man gick kunde man sticka, det var inte allt arbete som kunde utföras då. Man köpte inte strumpor, mössor, vantar, tröjor, man gjorde dem själva. Det var enda sättet att få tag på dem.

Vantar stickade i mönster från Märta-Stinas fälltäcken. Bilden hämtad från Solveigs vantar.

Möjligen att man köpte av grannar och andra i sin närhet. Märta-Stina Abrahamsdotter i Anundsjö socken (1825-1903) stickade åt andra. Det var hennes sätt att hålla svälten borta. Kanske att hon hade glömts bort vid det här laget om hon inte stickat fälltäcken i sin egen teknik och sina egna färgmönster. Fälltäcken vävdes i vanliga fall, men hon hade inte plats för någon vävstol i sin stuga så hon satt på bordet och stickade med egenskurna stickor av rönn istället.

Bohusstickning var från början ett nödhjälpsprojekt där kvinnorna i Bohuslän gavs möjlighet att hjälpa till med familjens försörjning när sten- och fiskeindustrin gick sämre på 1930-talet. 1939 bildades Föreningen Bohus Stickning och det producerades vackra tröjor som såldes dyrt på exklusiva butiker i storstäder. Som mest var det nära 900 stickerskor anslutna.
Bilden kommer från Solsilke

Handstickat tar sig en tur i anseendekurvan: från självklart/nödvändigt, till exklusivt, till förslösad kvinnokraft och är nu en hobby. Det lönar sig inte att sticka själv om man ser till inköpspriset på maskinstickat och trikå.

När Baltikum öppnades kunde man köpa handstickade plagg för en spottstyver. Spetsstickade sjalar från Haapsalu till exempel. Nu lär visst priserna vara högre. Hoppas det märks ända till stickerskorna.

Kan man använda sig av sin stickning för att försörja sig nuförtiden? Nej, inte om man inte blir en duktig designer som kan producera mönster, beskrivningar, tekniker, skriva böcker och hålla work shops för hobbystickare.

Jag räknade nån gång på vad en tämligen enkel rätstickad sjal skulle kunna kosta, eller en kofta, stickad efter färdiguträknad beskrivning. De priserna betalar ingen, och då utgick jag ändå bara från timlön utan sociala avgifter. (Ja, och så material då.)
Samtidigt funderar jag på alla exklusiva garner från hela världen. Kan man verkligen inte göra vackra mjuka garner här hemma? Måste det vara märkeshysteri även i garnbranschen? Ibland verkar man behöva vara rik för att kunna ha råd att sticka. (Och nej, jag avskyr acryl.)

Kanske är det ändå en rikedom att kunna sticka. Att kunna kombinera ihop material och modell eller någon annans beskrivning till ett plagg som är unikt. Fattigdomen nu ligger i att så få tror sig om att kunna. Stickningen har inte så stor plats i skolslöjden.

Vem vet, kanske blir stickningen lika ”konstig” som kardning och spinning är för min generation nu. Sånt som görs nån annanstans på nån fabrik nånstans.
Eller som hemstickning för att hålla fattigdomen stången i ett avlägset land.
 
Exclusively for today, the blog action day: I translate to English.
In what way are poverty and knitting connected?
I think it depends on what era or what geographical area you study.

Some hundred years ago I think every woman in Sweden knew how to knit. You knitted as soon other doings didn’t occupy your hands. You could even walk and knit, not everything has that quality. You didn’t buy hats, mittens, scarves, sweaters, you produced them yourself. That is how you got them.

Or maybe you could buy from someone else in the neighbourhood. Märta-Stina Abrahamsdotter lived in Anundsjö parish 1825-1903. (That is in the northern area of Sweden, close to Örnsköldsvik) She knitted for others to keep away starvation. If she hadn’t done that in her own particular design and technique she probably would be forgotten nowadays. Instead she is represented at the local museum and has inspired designers of today. She knitted big works that normally were woven, but she couldn’t have a loom in her small cottage. So she sat on the table and knitted with pins she made herself out of rowan.

Bohus knitting was an aid project when the men couldn’t support their families on their own in the north area of the Swedish west coast in the 1930’s. Very nice sweaters were crafted in the homes and were sold in boutiques rather expensively. At most almost 900 knitters were involved.

Hand knitting evolves from necessary to exclusive to a waste of time and power and now to hobby. During the last century we came so well off that we can well afford to buy knitted items, especially if they are knitted by machine or abroad. There are no economical reasons to knit yourself.

When the Baltic States were available for tourists the souvenirs often were nice hand knitted items, specially lace shawls from Haapsalu. And it was cheap! Now the prices are adjusted and I hope it comes all the way to the knitters.

Can you make a living on knitting nowadays? Hardly if you are not a famous designer making new models, writing books and having work shops with hobby knitters.

I once calculated the price for a simple shawl and for a cardigan and I realized no one would buy for that price (using a common hour wage and the material costs).
I also think about all the exclusive yarns from all over the world. Do we need to import yarn? Couldn’t we do neat soft yarns in Sweden? Are the brands so important? Sometimes I think you need to be well off to afford to knit. (I hate acrylics!)

In the same time: it is a richness to have the ability to make your own knitted item, to know how to combine material and technique to get a sweater unique to all others. The poverty nowadays is that so many doesn’t see themselves able to knit. Knitting is not a big thing in the handicraft subject in school.

Who knows, knitting might be as peculiar in the future as carding and spinning is for my generation, those things that were common knowledge for not so many generations ago. Knitting might be something that is done somehow on a plant somewhere, or something done in homes in a foreign world to keep starvation away.


(Edit: jag märkte den här bloggen med Blog Action-länk, men naturligtvis var det 2008 års tema på den länken. Då. Tyvärr blev det inget inlägg 2009.)

Ni kommer väl ihåg ...

att det är Blog Action Day på onsdag?

Iår är temat fattigdom.

Nödslända?

Jag undrar om det inte är det nedslående resultatet av mitt försök att spinna på spinnrock som gort mig så "lat" vad gäller ullhanteringen.

Eller så är det vetskapen att "vips så är vi i slutet av november och då ska presenten vara klar så kanske lite mer energi där istället tack!"

Hur som helst. Kardorna har legat orörda ett tag.

Men så häromdagen träffade jag en fårfarmare i ett helt annat sammanhang. Och jag förstod att min lilla besvikelse över att ullen inte var lång och hämningslöst flödade över kardornas kanter var obefogad. Rent av skulle det tydligen gå att spinna även av de korta tottarna som kom från ett lamm.
Så igårkväll kardade jag lite, rullade ihop, kardade igen och gjorde långa kardrullar som jag satte lite snodd på, för det tyckte jag mig ha sett på youtube nånstans.

Och sen gick det inte bara! Jag var tvungen att spinna NU!
Men var fortfarande rädd för spinnrocken. (Klockan var dessutom så pass mycket att säng nog var något jag skulle tänka mer på.)
Så jag gjorde mig en slända: en pinne, med en blyertspenna på tvären ganska långt ner. Pennan sitter fast med en "scoutsurrning" (ungefär) med ett gummiband. I toppen en liten kabelklämma. (Eller vad det heter, en liten krok att lägga kabeln i innan man spikar fast kroken på en list t ex.)

Det blev ett synnerligen "guppigt" garn. Rätt som det är trådtunnt så kommer det en tjockare period. Men då och då är det ju modernt med så ojämnt garn så jag försöker se glad ut ändå. Och det gick ju inte av såå många gånger ...
Det är lite konstigt att ett parti (vi talar om ca en tum) kan vara tunt och tokmycket snott och bredvid finns ett mer lovikkalikt parti som inte alls är någe intresserat av att ha någon snodd. Jämlikhet och broderskap är inget som garn kommer på av sig själv ...
(Kan någon tipsa om hur jag ska kunna påtvinga garnet något av detta så tar jag gärna emot det.)

Dessvärre hade jag en stark smärta i vänster handled i morse. En sådan då det svartnar till för ögonen. Den enda anledningen jag kan komma på är sländspinnandet. jag hoppas verkligen inte att det är sant.

Frågelåda

"Frågelåda" definieras här och nu som: jag ställer frågorna och den som vet nåt svarar klokt och efterlängtat.

Man börjar med att ta "råull" och lägga på underkardan. Är det här lagom mycket?

Sen ska man karda tills det finns lika mycket i båda kardorna. Jag lyckas inte klura ut hur man gör för att uppnå det tillståndet. Innan jag vet ordet av är underkardan tom ...
... och överkardan full. Hver gang. Och det kvittar om jag kardar några tag eller många. Vad gör jag för fel här?
Dessutom blir det hela tiden "u-svängar" runt de översta "tag-garna". Dessa är fotogra-ferade efter det att de lossats från överkardan och den ullen överförts till underkardan. Det ska nog inte bli några u-svängar, men hur undviker man dem? (Just överföringen verkar jag iaf ha koll på.)

Nå i alla fall, så när man har kardat "en tuss" så lossar man den från kardan och lägger ovanpå den förra "tussen" och så vidare i en hög som så småningom blir tio "tussar" hög. (Den här är inte klar än.)
Och så rullar man ihop "tuss-högen" och nu kallas denna tjocka rulle "kardflor".
Varför gör man kardflor?
För sen drar man ut fibrer ur kardfloret och lägger ut på underkardan likt "råullen" på första bilden och kardar ett varv till ...
... för att sen fösa av kardan och då ska den rullas i en "spiral-formad rulle" enligt boken. Det är tydligen denna "korv" (kardrulle) man ska närma sig spinnrocken med.
Men mina kardrullar blir måttligt "korviga". De blir mer som de där lagren som bildar kardfloret, fast dubbelvikt.

Och "spiralformat", det förstår jag inte alls. Jag förstår av bilderna att man rullar dem "parallellt" som när man rullar ihop en matta. Men "spiralformat" får mig att förstå att rullen ska bli sned, så där att "den gamla långsidan", kortsidan på rullen, ska ringla sig upp längs rullen.
Det som sitter i min karda är alldeles för "kort" för att lyckas rullas ihop så spiralformen får vänta.
Hur får jag till snyggare kardrullar?

Fram till ikväll har jag nog tyckt att jag varit rätt så bra på att karda.
Igårkväll försökte jag mig på att spinna på kompisens spinnrock men det var high tech! Jag har inte C-kursen på den civilingenjörsutbildningen, helt klart.
När det då stod i boken att det är svårare att karda än att spinna då blev jag tveksam till om jag lyckats göra nånting rätt.

Väldigt tacksam för svar ...

Får jag presentera!

Min spinnrock!
Det syns att den är använd. Den är här och var renoverad. Inte för att vara vacker utan för att fungera. Jag tror allt finns på den, utom rockhuvud.
Och så funderar jag på om man inte behöver fler än en "trådrulle" som det nyblivna garnet lindas upp på.
Fråga b blir i så fall: var får man tag på såna? Finns det "standardstorlek" på såna här grejer eller måste man söka med skjutmåttet i högsta hugg?

För övrigt kan meddelas att det håller på att fyllas en papperskasse med kardflor. Men fort går det inte.

4,8 kilo!

Jag vet inte hur mycket det är i förhållande till hur mycket ett får har på sig, men det är ganska mycket när man packar ihop det ... för att inte tala om när man häller ut det ur påsen.


Jag har hunnit karda en liten liten del av allt, det är fånigt hur lite som ryms på en karda, så det gäller att inte höja blicken och se ut över de oceaner som ännu inte är kardade. (Den ull som finns i bakgrunden är bara uthälld ur säcken, inte uppvikt som den som ligger i förgrunden.)

Kardorna har jag fått låna av en arbetskamrat till min man och nästa vecka ska en annan bekant sätta mig in i spinnrockens mysterier.
Hon har en sån där fin modern spinnrock med en skiva snarare än hjul. Undrar om man ska slå sig på en sån eller om man ska försöka snoka reda på en gammal. Problemet med en gammal på annons är att de kallar det spinnrock men det fattas grejer. Ungefär som att sälja en cykelram under beteckningen "cykel" ...

Först prövade jag att tvätta ullen, men det sade spinnkompisen att det skulle man inte göra för då försvann lanolinet. Jag är inte helt säker på att hon har rätt, för jag tvättade ganska varsamt och med ulltvål. Men skillnad blev det ju: Till vänster är det tvättad kardad ull, till höger otvättad kardad ull. Lite smått ohygieniskt tycker jag att det verkar att sitta och damma med fårbajs, men jag får väl helt enkelt bestämma mig för att slänga bort de testarna.


Nä, nu ska jag karda vidare ...

Jag ska få ett får!

Eller ja, jag ska få det som ligger kvar när ett nyklippt får reser sig och går iväg.

Här är jag nybörjare så det skriker! Hjälp mig!
Sortera?
Tvätta?
Karda?
Spinna?

När jag tänkte på kardor så blev jag fundersam. Jag och mina dåliga tummar. Vad finns det för knep i detta?

Jag har inga redskap som behövs mellan fåret och stickorna. Kan man låna? Kan man köpa "bra men billigt"?

Även det mest självklara platsar i kommentarsbåset.

Liturgiska halvvantarna predikar

Nu är de överlämnade och här fotograferade i sin "halvrätta" miljö. De är ju tänkta att användas vid nattvards-firande utomhus. Här är de i kyrkan.

Det är 77 maskor på ett uppläggningsvarv: som antalet gånger man ska förlåta sin bror som gör fel gång på gång.
Det är 3 X 3 varv krokmaskor/släta varv vid handleden. Tre är ju ett heligt tal.

Kalkens fot är större än kupan, Gud är större.
Kupan vetter åt den mottagande.

Oblaten är 12 maskor X 12 varv i radie. Tolv som apostlarna, eller vi alla. ("Så är vi en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd.") Och oblaten omgärdas av tre krokmaskor, det heliga tretalet igen.
Korsets delar är två maskor/varv breda. Jesus är Gud och människa i ett, oupplösligt och samtidigt.
(Och de är dessutom stickade i tvåändsstickning och har stigmamärken i handflatorna.)

Fingrarna är sju varv långa. På den åttonde "dagen" avmaskade jag. (Enligt den judiska räkningen är lördag den sjunde dagen och Jesus uppstod på den åttonde dagen i veckan, gick utanför mallen.) Men tummarna är tolv varv långa, avmaskade på det trettonde (lärjungarna och Jesus var ju 12+1).

Tycker om?

Vad tycker man allra mest om när man har ont i tummarna av mycket stickande? Att hitta ett fel som man inte kan rädda från nuvarande nivå utan måste repa upp ett antal varv à 195 maskor? Nä, skulle inte tro det ...

Nå. Snart är det gjort och så är det "bara" att ta igen de där varven, och vidare.
På den här bilden tycker jag att färgen stämmer ganska bra överens med irl-färgen. På min dator iaf.

(Uppdaterat: grymtade dock förtjust när jag insåg att de sista fyra varven var onödiga att repa upp. Därifrån gick det att korrigera nedåt.)

villrådig - hjälp!

Den uppknäppta koftan längst upp till höger är den jag egentligen vill sticka. Men Vogue vill inte sälja beskriv-ningen med mindre än att jag mejlar mitt kreditkortsnummer eller flyttar över Atlanten.

Den röda nedanför har jag lite blickar åt, men tycker inte om hank-och-hysk-systemet och tror att v-ringat inte är det jag vill ha som form, hellre en bred rundringning.

De andra är rätt så bra funderingsmaterial. Egentligen tycker jag att det är mer jubilaren att ha ett mönster som inte är i raka rader. Fast den ljusblåmelerade överst till vänster är inte helt dum den heller.

Men jag är inte så pigg på att tänka och filura ut just nu. I instruktionerna till den röda är det noga angivet att man måste blocka ordentligt så spetsmönstret syns. Och det tror jag också.
Att hitta på en form och sen försöka sticka den i oblockad form för att sen förhoppningsvis blocka den rätt på alla vis verkar lite vanskligt.
Jag menar, hur stor provlapp måste man inte göra för att se hur det stämmer ihop?

Och så var det där med stickfastheten ... Jag tror att jag bestämmer mig för att köra mitt race på stickor nr 3. Det blir bredare än önskvärt för den röda, men jag stickar mer ojämnt med nr 2 och varven blir för låga.

Hjälp!

trubbel

Tänk om allt vore så bra som det vore om jag fick bestämma. Då hade Vogue inte haft några problem med att folk bor på andra ställen än Usa och Canada.
Då hade masktätheten stämt alldeles kolossalt bra och inte ganska nästan bra om man minskar stickorna två storlekar (1mm). Dvs den på bredden. På höjden blir den alldeles futtig.
Eftersom nu inte Vogue fungerar så bra som jag tycker det borde då borde de åtminstone finnas ett bra alternativ på gratismarknaden.
Jag har kanske inte letat ihjäl mig, men det jag fann på Knitty var ganska bra. Men fel i knäppningen och fel i ringningen.

Så vad gör en stackars tant? Fortsätter sticka provlappar ...
I väntan på ork att snoka i stickameraarkivet efter den ultimata beskrivningen.

déjà vu

Rätt vad det var kom jag på: den här vanten har jag ju stickat förut. Och den blev mycket snyggare.
Så: bye bye baby. Den nya repade jag upp. (Men det blev bra med de kornblå prickarna i mudden. Dock kom vi aldrig överens vanten och jag om vilken färg det borde vara på prickarna på resten av vanten. Istället valde maken (som inte lär bli mottagaren) en söt vante med blommor på. Dessvärre var bottenfärgen svart och gissa om det var toksvart i diagrammet? Yes! Man kunde inte se rutorna.
Så då sätter sig den vänliga själen och lägger in diagrammet för hand i excel! Idag skulle jag alltså sätta mig in i kavelfransens mysterium för första gången.

Men si! I brevlådan idag låg ett stort mjukt kuvert. Det var det här som var mjukt:

Precis som bilden jag såg på nätet hos garnkorgen (som jag inte köpte av då hon inte hade så mycket på lager som jag behövde) så stämmer inte färgen. Den är mycket mer "plommon" på riktigt. Mer blåbärssylt med yttepytte lite mjölk i. Den färgen som är här på min skärm skulle jag kalla lavendelblå.
Nåja. IRL-färgen lär bli fin på jubilaren den med. Även om det inte är den färg som jag i andanom såg.
Så nu ska jag köpa stickbeskrivning i PDF-format. Premiär.

"I brist på annat"-vanten får vänta. Fast ... jag hade ju kommit på en anledning att sticka dem också ...
Jag kliver av OS-stickandet i alla fall. Och dessutom var anmälningstiden utgången när jag väl närmade mig den sidan.

Utmanad

Mrs Petersson har utmanat mig och det är väl bara att svara då.

* Hur ser din att-göra-lista ut i fem punkter för idag?
1. gå ut med hunden (gjort)
2. beställa kursböcker
3. gräva i rabatten?
4. sticka
5. läsa klart boken som jag lånat

* Vad gjorde du för 10 år sen?
Skrev examensarbete

* Vilka platser har du bott på?
Trollhättan, Finspång, Umeå, Vindeln och nu bor jag här.

*Fem saker du skulle göra som biljonär!
Biljoner är tusen miljarder va?
1. Det skulle i första hand bli saker som många har nytta av. T ex
köpa loss vattenrättigheterna i det där afrikanska landet där allt vatten ägs av ett företag. Och sen släppa rättigheterna till medborgarna. Det är ju inte klokt som det är!
2. Har jag några pengar kvar? I så fall skulle jag nog byta vår bil till något som går att köra på några droppar etanol och som är ny och fräsch och aldrig går sönder. (haha)
3. Fortfarande en slant? Hyra in några att höja trädgårdens mycket nedgångna status till en trevlig nivå som jag kan ta över från.
4. Förresten, badrummet borde nog gå före trädgården i det avseendet.
5. Fortsätta läsa och sen jobba.

Regler som följer med utmaningen:
- Svara på alla frågor

- Välj ut fyra personer som du vill skall svara och utmana dem i deras bloggar

- Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen

Vilka ska vi fråga då då? Jag väljer några från länklistan här bredvid. Några som jag inte tror har någon koppling till varandra och därför antagligen inte attackerar samma bloggkrets.
Saltflingan, Fröken C, Pärlbesatt och Barbro.

Vantarna är klara - vantarna är påbörjade

Analogt med utropet när förre kungen dött och nya utropas.

I början av OS-invigningen slutförde jag fästandet av trådarna på halvvantarna. 44 stycken! Inte undra på att det kändes trögt och trist och jobbigt.

Och garnet från Ödeshög har av naturliga skäl ännu inte dykt upp. Det var ju bara några dagar sedan jag beställde det.

Så vad gör en stackars tant? Tar fram boken med de outsägligt många vantarna (nåja, helt oändligt är inte antalet)
och påbörjar ett par!


Det vill säga, så länge de inte hade tänt elden fick man ju bara träna (enligt Yarn Harlots regler från 2006) så jag gjorde mig en liten provbit.

Jag tror att det rosa ska bytas ut. Det blir inte tillräckligt fräckt i prickarna däruppe. (Längst upp till vänster syns det lite.)
Kanske att jag byter till grönt, kanske jag byter bort det rosa längst ner också? Eller byter plats på rosa och grönt där nere?

Snacka om att snubbla ur träningsoverallen strax efter startskottet gått ...
(Kanske rent av ska anmäla mig till laget?)

Halvvantarna?
Jo de ska få ett eget inlägg om ett tag.

Handlingskraftig

Eller nåt. Har nu beställt Visjögarn från Ödeshög till present till i höst. Hoppas nu att det projektet är nåt som fungerar.

OS-stickning

Sticka mera har dragit igång en OS-stickning och jag funderar på om jag ska vara sugen på att vara med.

Förra OS resulterade i ett par finfina vantar - och den här bloggen för att kunna härbärgera medaljen!

Jag googlade på Olympic knitting 2008 för att se om det fanns något internationellt på gång den här gången också, men det verkar bara vara ravelry som tar upp yarnharlots mantel. Och jag är inte med på ravelry. Nån måtta på datorsittandet får det ju vara (men ack, det är det inte, ens utan ravelry).

Nå, då är frågan: hinner man hitta på, välja garn, få hem det, sticka (och repa upp, ety det är en egenhändigt påhittad grej på gång) så att det stämmer med OS-tiderna?
Njae. Jag tror inte det.
Jag funderar på att ta upp gamla tapp-poäng i utbildningen i augusti. Det kräver nog såpass med tid att inte blir något över för forcerad stickning.
Eller ... ska jag?

Yarnharlots uppmaning OS 2006 var att man skulle utmana sig själv. Att göra något man kanske skulle orka/hinna/förmå vad gäller tid eller kunskap. Göra något som man inte gjort tidigare. Hon stickade en lusekofta - mer eller mindre dygnet runt. Och kom i mål, som en skridskoåkare som efter målsnöret bara "handlöst" kastar sig ner på isen, glider iväg flämtande.
Jag har inte de marginalerna i mitt liv att ett så stort projekt ryms. Och jag har nog bara projekt i den storleken i åtanke.
Hmmm ...

Nu ni!

Här är då allts... nä, men det vart ju baksidan. Nå, här syns iaf den trevliga urringningen i nacken.


Och här får man se hur det ser ut framifrån.
Ytmönstret har jag stulit ur någon Interweave Knit. Det satt på en rostbrun herrtröja. Modellformen är samma som för de tidigare topparna: från White lie design även om jag inte gjort sprunden i sidorna på den här heller.
Garnet är Evita från Garntjänst, utgånget sedan länge. Tack kd som jag fick köpa restgarn av så att den faktiskt blev klar!

(Och om någon googlar hit i jakt på grönt Evitagarn: Jag kan sälja vidare några nystan i nuläget.)

(OT) FRA

Jag vill upplysa läsekretsen om att man kan skriva på mot FRA-lagen här.

Trögstartad

Nån som minns min gröna topp som jag harvat med i några år?
Sedan lång tid är den färdigstickad och kroppen är blockad sedan minst lika länge.

Nu har jag äntligen fäst trådarna i ärmarna. Det tog nästan en kvart ... Men många kvartar blev det innan jag kom så långt. Och jag har inte ens nån kola hemma ...

Nu ska vi se om jag hinner ner i källaren och blockningsanläggningen innan den plötsliga startfarten tar slut ...

******
Jodå, bara två wingummin senare så är jag klar. Att bara blöta och lägga till rätta och inte spänna ett dugg (jfr spetssjalar!) går ju hur lätt som helst. Man behöver ju inte ens nåla.
Nu ska jag "bara" fästa trådarna i kroppen, för det är tydligen kvarglömt. Och sen får vi se om det blir ett bilåkningsprojekt eller vad som händer. Men snart så SKA den vara klar!

version 2

Jag är mer nöjd med andra versionen så det blir den som får överleva. Nu ska vi bara se om det blir konstigt med fingrarna. (Jo, små fingerrör ska det vara.) I nuläget har jag 30 maskor på ovansidan och 21 på undersidan att använda till de tre mittersta fingrarna. Anar att det kan skeva konstigt. Nåja. Man kan alltid repa upp ...

utveckling

Nu har jag börjat på en version 2. Jag har inte repat upp den förra för då kan jag jämföra bättre. Och inser jag då att den första var bättre behöver jag inte sticka en till av den.
Den nya ska ha större kupa och även vara högre.

I bakgrunden går funderingarna om den vänstra vanten, den med oblaten. Ska det vara något mönster på oblaten (ja) och i så fall vilket?

prototyp

Ibland säger min man att jag repar upp mer än jag stickar. Jag funderar på den repliken nu. Jag tycker kalken hamnade för nära handleden. Foten flyter som ihop med helig-ränderna.

Det var ju inte lätt att veta när jag började, hur många varv som går åt för att skapa en vante. Nu ser jag att jag skulle kunna satt kalken högre. Så då är frågan om jag ska göra det, det vill säga om jag ska repa upp eller inte.

Jag funderar ett tag till ...

Bomb?

Som en projektil från regement-staden Boden kom denna kon garn. (Nej jag kunde inte låta bli, mitt i FRA-debatten.)
Och nu är den hemma hos mig.
Än så länge får den vänta på tillämpning, halvvantarna är inte alls klara, inte ens den första. Det händer(sic!) en massa andra saker i livet som inte infattar stickning. Men det kan nog bli en snygg sjal av det kan jag tro.

Hurra?

Nu har jag köpt gult tunt sjalgarn på Tradera. Vi får väl se hur långt på en sjal det räcker.
Helt klart behöver jag en sjal av en tunnare modell själv. Och ljus.
En tunn svart gör sig inte så bra i sommarvärmen, en tjock brun eller blå inte heller.

En skir gul, jo ni! Det blir nog bra. Och nu blir det nog åska, verkar det som.

Liturgiska halvvantar

Fråga mig inte hur en liggande bild helt självsvåldigt ställer sig på högkant när den skickas som alla andra bilder.

Däremot är det alldeles okej att fråga vad liturgiska halvvantar kan vara för nåt.
Behovet synliggjordes för några år sedan när vi firade mässa utomhus i maj. I min del av Sverige betyder det inte nödvändigtvis att sommaren brutit in och det gällde även denna dag. Det blåste en kall vind och prästen var inte alls förtjust i att hålla kalken av metall med bara händer.
Då föddes idén att hon skulle ha ett par halvvantar, snygga i vitt, enkomt gjorda för att användas till detta. Och naturligtvis skulle de vara prydda med symboler som hör till.

När jag provstickade med ett färgat garn av samma kvalitet (stickabstinens kan användas till mycket) kom jag fram till att 52 maskor på varvet vore lagom. Och så trevligt med vantar som är ett helt år stora runt om. (= Mässa firas året om.)
När jag sedan lade upp för den här riktiga vanten så blev jag mycket tveksam till 52 maskor. Så jag lade upp 77 maskor istället. (77 är en av faktorerna i svaret på hur många gånger man ska förlåta sin broder: "7 gånger 77 gånger")

Och så där håller jag på. Tre varv krokvarv, tre varv slätstickning, tre varv krokvarv blir ju förstås 3 X 3 Helig, således Kolossalhelig.

På den högra vanten, som jag nu gör, ska det finnas en kalk på ovansidan och på den vänstra ett bröd/ en oblat.
Problemet med om jag skulle göra en tydlig ökning för tummen (och vilken variant då?) eller inte löste sig med att 77 maskor räcker bra ändå.

Och vilket är upp och vilket är ner på vantar? Oftast brukar man ju mönstra så att upp är vid fingertopparna, men om man oftast håller händerna nedåt så blir det ju felvänt.
Jag ställde mig frågan, men insåg att naturligtvis ska kalken ha sin kupa uppåt fingrarna och foten ner mot handleden. På det viset möts ju nattvardsgästen av kalkbrädden även på vanten.

Mellan hägg och syren

Bloggblad "kla-gar" på att det inte är så mycket mer än stickning på den här bloggen. Det kan bero på att mer privata funderingar har andra kanaler. Jag har blivit ganska hårt bevakad/ansatt av en person på nätet som egentligen inte alls hade mycket till övers för mig och min person och det vill jag undvika. Så därför är jag lite "strikt" med min blogg.

Nåja. För att bryta det senaste trastskvallret så får ni istället veta att det är svårt att vara mellan hägg och syren rent geografiskt hos mig. "Riset" i förgrunden är en halvstrypt syren. När häggen blommat klart ska den bort så syrenen kan få det den behöver.
Det är även svårt att tidsmässigt klämma in något mellan hägg och syren i år.
Och kaprifolen håller också på att slå ut. Mmmmmm.
Äppelblommen ser jag utanför fönstret där jag sitter precis just nu.
Jag är glad att någon doftintresserad nån gång har komponerat vår trädgård. (Häggen har planterat sig själv. Moderträdet(?) står på granntomten nära gränsen. Än så länge inga spinnmalar som ätit upp det gröna.)

På stickfronten ganska torrt.

Kreativ bloggare

Saltflingan har utsett mig till kreativ bloggare. Man får tacke!
Riktigt exakt hur reglerna för denna kedjehandling ser ut vet jag inte, men det verkar vara så att jag ska utse fyra som jag anser ska ha den utmärkelsen.

Knepigt ska ni veta!

En medalj går till Lotten, i synnerhet för Hemlisbloggar-julkalendern. Det är en imponerande sak att ta på sig att vara kreativ den tiden på året då "ketchupen kommer" och det finns tusen saker att göra ändå.

En annan medalj går till Pärlbesatt som har ett speciellt öga för när vilken pärla ska träs på.

En tredje medalj går till Ilsefin som nog snart får bygga ut utmärkelseskåpet. Det här är tjejen som inte bara vet hur man programmerar en liten bil som styr själv, hon mixtrar dessutom ihop egna varianter av allt möjligt stickat så det blir ännu bättre än originalen.

Och vem får då den fjärde medaljen? Jo den går till Eva bakom berget. En duktig akvarellist (heter det så?) som dessutom gör en massa andra saker varav en hel del säljs i hennes affär.

Nu har jag väl spridit gracerna väl för att det inte ska bli så många krockar härefter?

Mer nyheter från familjesidan

(Snart börjar jag blogga som Elisabet)
En björktrastunge påträffades död på gräsmattan idag. Antagligen en av våra "grannar i björken". Så går det ibland. Hoppas det blir den enda.

sista ungen

... har nu lämnat boet och sitter och väntar på mask 1½ meter hemifrån.
En duktig fotograf väntar tills löven blåser undan och helt visar lille plutt, men nu är jag inte det, tralala.

Tack familjen björktrast för att vi fått bo granne med er några veckor.

Hemfridsbrott?

Sonen tyckte att allt fotograferandet rätt in i grönskan var generande - för fåglarna!
Mycket har hänt sedan förra bilden: här syns en unge balansera på bokanten. (För visst ser ni den nu väl?) Hade man kunnat filma med så här mycket zoom hade ni även fått se hur det ser ut när man motionerar sina vingar inför flygfärden.
Två ungar var i boet när den här bilden togs, men jag har sett tre glupska näbbar möta förälderbjörktrasten.
Innan jag tog den här bilden (och många fler) satt jag ute. Då hörde jag ett idogt "kacklande" av björktrastarna som flög fram och åter kring tomten. Antagligen var det en som flyttade hemifrån då.

Intet är som väntans tider

Ser ni henne? Bilden är tagen från fönstret, bara några meter bort.

Ja ja ...

Garngamen tyckte det var trögt med bildutläggningen här och det har hon rätt i. Balbilderna var inte precis inriktade på sjaluppvisning (jag var inte där) och just nu ids inte unga fröken.
Men jag lyckades få henne att modellera mina sockor iaf. (Hon är mindre rufsig på benen och såå estetiskt är det kanske inte i förstoring med benrufs även om jag hellre vill vara naturlig.)

Alltså: Nån sorts sjalbild i kombination med balklänning kanske dyker upp senare.

För övrigt har jag nån sorts stickabstinens. (Som tur är kan jag sätta tänderna i skolarbetet istället.)
Jag har lovat min svåger en "önsketröja" i försenad födelsedagspresent, men jag har ännu inte fått önskemålen och kan därför bara tänka på tomgång.
(En önsketröja är alltså: du väljer - jag stickar.)
Jag skulle ju kunna blötlägga och blocka och montera mina gröna ärmar, men ack vad jag är trist och låter bli.

Jag skulle kunna "ta tag i" de tvåändstickade vita vantarna jag funderade på tillsammans med en kompis, men just nu ids jag inte det heller.
Jag tror att äggsjukheten kommer sig av skolan. Ett grupparbete håller på att avslutas och en sista inlämningsuppgift är påbörjad och jag VILL bli klar med kursen!
Det är bara det att det är trevligt att sticka på rasterna som
Fröken C så klurigt gett oss.

Förresten

Glömde ju rapportera dagsläget:
Print o'the wave stole-sjalen levererad.
Hatten färdigvirkad men inga trådar är fästa.
Nya raggsockor på gång till mig. Tå-upp med tum-häl. Resan nyss resulterade i några för många varv, så nu ska jag släppa tangentbordet och pilla in stickan på rätt varv för att ordna detta. En vit rand kommer även denna gång markera var hälen görs. Tänker det kan vara praktiskt att ha det "märket" på tumhälsockor.

cruising

På väg hem från ett misslyckat besök i staden i söder (Claes Ohlsson hade stängt, likaså Ester Nilsson) såg vi en cruisingträff. En omröstning sa att vi inte skulle stanna, men jag gillar att gå och kolla på blänkande lack och gnistrande krom. Det är väldigt lite av den varan på vår dammiga rostiga bil.

Så tänkte jag på vad som ligger bakom allt det där blänket och gnistret. Puts och mek och pill och ... inte vet jag, sånt förekommer som sagt inte så mycket i min omgivning. Men jag tänkte på att det finns en annan, mer närliggande grupp, som väljer material och modell och pillar och knåpar och får fram fantastiska resultat.

Nån som har hört talas om stick-cruising? Nån sorts träff där man möter likasinnade, visar upp vinterns arbete, beundrar och beundras, möter även såna som inte är insatta men som gärna njuter (som jag med bilarna), har omröstning om bästa sin eller sån.

Kanske att ett välbesökt WWKIP-day-arrangemang kan motsvara, men jag har bara varit på två och de var ganska modesta. Och i år blir det firande av dotter i vit mössa för hela slanten den dagen. Undrar om tanterna ställer upp iår?

Ett litet grönt paket

fast utan snöre. Och i det ett fint paket med kort.
Och i det ett fint garn

Marinblått om jag inte ser fel.

Tack Saltflingan! Nu måste jag fundera vad jag ska använda det till.

Nytt projekt!

Vad svårt det är att ta kort på sig själv så här!
Finns det någon som ser några likheter? Jag använder överblivet garn sen lintröjan jag gjorde förra sommaren.
Jag är skeptisk till att man ska göra två luftmaskor i gallret men bara hoppa över en maska i första varvet. (Och i de följande, enligt beskrivninen, men enligt bilden sätter man ju stolpen runt luftmaskbågen.)

Jag håller alltså på att ... virka! Jag har nog inte virkat på nästan tjugo år! Nå, det går ganska bra. Sånär som på att jag behövde fler maskor för att ta mig runt ett varv än beskrivningen redan på varv fyra ... men det fick vara.

Men som sagt, jag är lite skeptisk till beskrivningen av gallervirkningen. Jag tycker att det verkar som att omkretsen bara blir större för varje varv. Och på bilden från Garnstudio verkar den vara mer cylindrisk.